Gå till huvudinnehållet

Bara

Bara

När inlandsisen drog sig tillbaka för 19 000 år sedan, bildades det som brukar karakteriseras som det inre backlandskapet. Det böljande landskapet med höga, mjuka kullar skapade goda förutsättningar för våra tidiga förfäder. Under den äldsta stenåldern, utgjorde höjderna utmärka utsiktsplatser för de tidiga jägarnas spaning efter bytesdjur som rörde sig i landskapet. Senare kom landskapet att täckas med storskog som bröts upp av dalarnas insjöar och de höglänta partiernas trädlösa kullar. Även då gav backlandskapet goda förutsättningar för våra förfäders jakt, fiske och insamlande av föda. Så småningom, för ca 6000 år sedan, blev människorna lantbrukare och därmed permanent boende i odlingsområden.

 

Området kring Bara är rikt på fasta, synliga fornlämningar som i dag vittnar om tidigare generationers strävanden i landskapet. Dessa spår från vår tidiga historia härstammar från de första årtusendena av vår agrart baserade ekonomi. Perioden från 6000 till 3500 år före vår tid kallas neolitikum, som rakt översatt från grekiskan betyder ”den nya tiden”. Nu blev människorna fast bosatta och landskapet delades upp mellan olika grupper av människor. Stora arealer användes som betesmarker till en ökande population av husdjur, främst kor, får och getter. En av de äldsta boplatserna i Sverige från stenålderns tidigaste lantbrukarperiod har påträffats i samband med exploateringarna av Bara villasamhälle på 1960-talet.

 

Medeltid

Namnet Bara är tidigast omnämnt i en skrift 1283 och det är då häradet som avses. Namnet Bara kommer troligen från ”bar” i betydelsen kal och skulle kunna ha kommit sig av att kullarna kring själv byn varit bara eller kala i ett tidigare skogklätt landskap. Värby är skriftligen belagt första gången år 1367. Namnet på byn och ån (Värån) som rinner igenom den, brukade i folkmun förklaras med det speciella vädret som rådde på platsen. Möjligen är namnet istället ljudhärmande och kommer från ett skramlande ljud som uppstod i ån när småsten rörde sig i vattendraget och ett ”värrande” ljud uppstod i ån. Inom Baraområdet finns spåren efter det medeltida landskapet väl representerat.

 

De två bybildningarna Värby och Bara har sina rötter långt ned i tiden. Grophusförekomsten i Värby vittnar om att byn tillkommit redan under vikingatid. Bara by, som är ett tidigt häradscentrum, kan också ståta med en tidig datering. En sländtrissa (textilredskap), nu i privat ägo, med runinristning antyder att byn är minst lika gammal som Värby. Båda byarna ingick, tillsammans med byn Skammarp, i den medeltida socknen Bara.

 

All mark i Bara socken låg under hög- och senmedeltid samlat under Torups gods. Utgrävningar av det äldsta Torup visar också att Torup funnits redan under 1100-talet. I byarna Bara, Värby och Skammarp bodde arrendebönder som genom sitt arrende i reda pengar och jordbruksprodukter bidrog till godsets försörjning.

 


Renässans  – nyare tid

Under renässansen byggdes ett nytt Torups slott som stod klart 1542, det slott som existerar idag. Dess ägare har genom århundradena haft skilda fokus men också skilda ekonomiska intressen som påverkat godset och bygden. De adliga familjerna har bedrivit medveten godspolitik och försökt förmera sina inkomster från godsets ägor så gott som möjligt. Man har tidvis bott på huvudgården och då varit delaktig i det sociala livet på platsen.

 

Efter att Skåne blev svenskt 1658 var Torup under många år löningsgods för Sveriges generalguvernörer i Skånelandskapen. Dessa var alla militärer, hade flera löningsgods och befann sig ofta utomlands i krigstjänst. De styrde godset med hjälp av fogdar och deras personliga påverkan på folket i Bara socken var nog marginell.  När Torup åter kom i privat ägo i mitten av 1700-talet blev engagemanget för godset och dess avkastning åter en viktig del av invånarnas vardag. Och så skulle det förbli långt in i modern tid.

 

Karta över Bara från 1795

 

Först 1818 genomfördes enskiftet i Bara by. Kring Malmö hade huvuddelen av byarna då varit enskiftade i nio år. Man anar här en försiktighet hos godsägaren på Torup. År 1811 hade det sista riktiga bondeupproret i Sverige ägt rum i trakten (i Klågerup). Torpare och bönder från bland annat Bara socken hade, med vapen i hand, framhävt sitt missnöje med överhögheten i socknen. Det var nog klokt av Torups ägare att vänta några år innan planen för godsets mark och byarnas skiftande offentliggjordes. De tidigare 11 gårdarna i Bara by, alla utom prästgården, slogs samman till fyra brukningsenheter på 1840-talet. Bygården kom att, liksom prästgården, ligga kvar i bykärnan medan Tranberga, Ängagården och Baragården flyttades ut från bytomten. Arrendebönderna avhystes eller blev dagsverkstorpare och/eller hantverkare under godset. Avhysningen innebar att bönderna fick 5 år på sig att finna lediga arrendegårdar på annat håll.

 

Under 1800-talets mitt ökade kraven på storskalig produktion. Flera mindre gårdar slogs samman och stora, rationella brukningsenheter bildades. Därmed kom veckodagsböndernas dagsverksplikt att ersättas med ett penningsystem där stora, rationella gårdsenheter betalade arrenden till godsen. Arbetskraften blev nu anställda lantarbetare, vanligen kallade statare efter löneformen. Detta system har delvis varit bestående ännu i modern tid, även om ägarna till godset inte längre tillhört den skånska adeln utan varit hemmahörande i Malmö kommuns maktkorridorer.

 

 


1800-talet och framåt

Genom skiftena och omstrukturering av lantbruksmarken till stora, rationella brukningsenheter, blev bönderna i området få men lantarbetarna desto fler. Detta fick påtagliga konsekvenser för samhällsutvecklingen i Baraområdet. Områdets avsaknad av annat större kapital än det godset och storgårdarna disponerade, gav få nya investeringar i handel eller andra verksamheter som inte var direkt knutna till det storskaliga lantbruket.

 

Den år 1894 anlagda järnvägen mellan Malmö och Genarp gav exempelvis begränsade investeringar i trakten. Larssons handelshus, nuvarande Linsbo, etablerades dock samtidigt som järnvägsstationen, och i början av nästa århundrade (1902) flyttade Torups tegelbruk nära stationsläget, nu med namnet Bara tegelbruk. En handfull hus och villor etableras vid stationsläget på Värbys och Bara bys mark, men någon egentlig tätort, som i fallet med Klågerup, uppstod inte.  Ägarna till Torup hade inte några ambitioner från godsets sida att skapa en samlad tätort.

 

 

Bild från Projekt Runeberg

 

Järnvägen genererade däremot en tidig form av turism kopplad till Torup. Malmöborna tog gärna tåget hit och ett stickspår till bokskogen vid Torup byggdes ut för nöjeslystna Malmöbor. Bokskogens skönhet och dansbanornas härlighet lockade ut folk från staden under vår-och sommarmånaderna. Under 1930-talet förändrades detta och badliv blev ett populärare nöje än skogspromenader. Resandet på järnvägssträckningen minskade samtidigt som även godstrafiken förlorade i betydelse. År 1939 begärde järnvägsbolaget att få lägga ned driften, men kriget kom i mellan och järnvägen blev kvar, av främst strategiska orsaker. År 1948 avvecklades dock järnvägslinjen och det sista tåget passerade stationen i Bara den 8 maj detta år.


1960-tal och framåt

År 1968 avled friherre Ernst Gustaf von Leithner, godsets dåvarande ägare. Torup, med sin bokskog och sin underliggande mark såldes till Malmö Stad. Innan dess hade Ernst Gustaf påbörjat ett nytt kapitel i godsets historia. En del av den forna byn Värbys mark hade försålts till villatomter. Järnvägen var sedan länge nedlagd och det nya villaområdet lanserades som det moderna, bilburna boendet.

 

Det moderna Baras framväxt tog sin början under 1960-talets första år. AB V. Liljenbergs bygg ansvarade för den första utbyggnadsetappen, som omfattade området mellan Möllebergavägen och Värbygården. På försommaren 1965 kunde Landshövding Gösta Netzen inviga ”Trädgårdsstaden Bara” med de första 44 husen. En reklambroschyr gavs ut av AB V. Liljenbergs bygg i Lund för att presentera det nya villaområdet. När denna trycksak producerades var ännu inga byggnader uppförda, utan de olika villorna är återgivna i modell eller som planer. Ytterligare fyra utbyggnadsetapper följde och snart behövdes nya skolor.

 

I slutet av 60-talet byggdes Värbyskolan. Ungefär samtidigt lät ”Stiftelsen Barabostäder” uppföra hyreslägenheter i enplanshus, följt av ett antal pensionärslägenheter, där Bara kommun var byggherre. En ny plan för hela villaområdet antogs 1965. Nu planerades för centrumbebyggelse och fjärrvärmeanläggning. Baraskolan stod klar 1971 och 11 förskolor uppfördes under 1960-talets andra hälft. Byggandet av radhusområdet Värbyängen gav Bara en ung befolkning med många barnfamiljer.


Detta historiska avsnitt om Bara är hämtat  ur  Anders Resinerts rapport Kulturmiljöprogram för Bara Tätort :  Bara socken i Svedala kommun  : Skåne län, 2017. Vi har förkortat texten med författarens medgivande.

 

Du kan läsa  rapporten i sin helhet här.

Svedala kommun

Ikon för kartmarkör

Besöksadress:
Kommunhuset
Åbjörngatan 7
233 80 Svedala

 

Öppettider:
Måndag-torsdag, kl. 8-17
Fredag, kl. 8-15

 

Efter ordinarie öppettider ring:
040-626 80 00.
Telefonsvararen upplyser om andra kontaktvägar beroende på ärende.

Copyright © 2023 Olga - Svedala kommuns hembygdsportal. All rights reserved.