Klågerupsupproret

Utanför Klågerups tätort finns en äng som ger skäl för sitt namn: Döängen. I en massaker dödades 30 drängar av de 800 som samlats för att göra uppror mot överheten. Det var svensk militär som gick till attack, utrustade med gevär, bajonetter och kanoner.  I det rättsliga efterspelet avrättades två av revoltörerna  medan 121  hamnade i arbetsläger. Händelserna känner vi som Klågerupsupproret eller Bondeupproret. Vad var det som ledde fram till denna massaker och varför gjorde männen uppror?  Det historiska källmaterial som finns kvar kan ge oss en bild av det som hände.  Rättegångsprotokoll från tiden visar att Sveriges behov av utökat krigsmanskap var avgörande och att allmogens livsvillkor spelade en viktig roll.

 

Denna text bygger i huvudsak på två källor. I första hand Magnus Olofssons artikel ”Det blir nödvändigt att göra rebellionskrig”. I andra hand Gunnar Wetterbergs Skånes historia, del tre. Fullständig information om källor hittar du längst ner på sidan.

 

Europa i krig

Europa var under de första decennierna av 1800-talet ett virrvarr av krig och konflikter mellan länderna. Österrike, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och Spanien var inblandade. Även Danmark och Sverige drogs med men på olika sidor. När Storbritannien för andra gången på kort tid tog sig in i Öresund hade Sverige valt att stå på deras, britternas, sida. 1807 föll britternas bomber över Köpenhamn. Det ska ha skallrat i fönsterrutorna i Malmö. Året därpå gick Danmark och Ryssland samman i en krigsförklaring mot Sverige.

 

 

Det gick inte bra för Sverige i krigen. I förlängningen ledde kriserna till 1809 års statskupp men vad krigen beträffar behövde Sverige en större krigshär. Sverige fick delar av sin armé genom så kallad rotering. Jordegendomarna var indelade i rotar och för varje rot ålades jordägaren att avlöna och utrusta en krigsberedd man. Männen hamnade i det indelta infanteriet. Jämsides med roteringen fanns kavalleriet och andra former av avlönade förband men Sveriges dåvarande regent insåg att detta inte skulle räcka till. Han tog beslutet om att inrätta ett lantvärn. Adel, självägande bönder och studenter var befriade men övriga män mellan 18 och 25 år kunde bli uttagna. Uppåt 30 000 män fick tjänstgöra inom lantvärnet, utplacerat på olika platser i landet. Arbetsförhållandena var dock usla. Ledningen var dålig, utrustningen likaså och sjukdomar spreds. Resultatet blev att många dog.

Mobilisering och revolt

Det krävdes nu andra åtgärder för att utöka Sveriges armé och i början av 1811 fattade riksdagen beslut om en extra rotering för de jordegendomar som ännu inte roterats. Detta gällde framför allt det godsrika Skåne. Nu behövde de skånska jordägarna leja 2500 man. Men, det skulle dra ut på tiden.

 

Ännu mer manskap behövdes. Nu låg det på socknarna att utse det så kallade förstärkningsmanskapet. Var tjugonde manlig invånare mellan 20 och 45 skulle tas ut. Kostnaden skulle befolkningen i socknarna stå för själva. Fick man inte ihop rätt antal skulle lottning ske bland drängar och vissa hantverksgrupper.

 

Förfarandet var komplicerat. Landshövding Gustaf Fredrik von Rosen behövde ha kontroll över processen och kallade till möten. Två deputerade från varje socken skulle delta men det potentiella krigsmanskapet hölls utanför. Och redan nu började allmogen protestera. Missnöjesyttringar blossade upp runtom i Skåne från maj till juni månad men ingen på myndighetsnivå tog det till sig.

 

Den extra roteringen var något som adeln hade att driva men man kom inte till skott. När det så blev känt att prästerna redan upprättat lottlistor tog allmogens tålamod slut. För allmogen tycktes det klart att överheten tänkte driva igenom lottningen innan adeln visade initiativ.  Protesterna urartade och blev våldsamma. Man beväpnade sig med träpåkar och gav sig ut på en lång och våldsam protestmarsch. I Lemmeströ misshandlades kyrkoherden och sedan drev revoltörerna vidare till Gärdslövs prästgård, Näsbyholm, Skurups prästgård, Svaneholm, Häckeberga och Börringekloster. För människorna som bodde på dessa platser måste besöken varit mardrömslika. Våld, hot och krav på utskänkning av mat och brännvin var revoltörernas  sätt att pressa fram sitt budskap.

 

Den 15 juni samlades så 800 upprorsmän i Klågerup. Man ville göra upp en plan för att frita de drängar som gripits och fängslats ett par dagar tidigare. Anade de någonsin vilket motstånd de skulle komma att möta? Militärtruppen från Malmö nådde Klågerup samma dag och när revoltörerna vägrade skingra sig gick militären till angrepp. Massakern var ett faktum.

 

 

Lantvärnsskräck – skäl för uppror?

I många sammanhang har man kopplat Klågerupsupproret till det tragiska som hände i lantvärnen. Begreppet lantvärnsskräck har rotat sig i berättelser av olika slag men man kan tycka att denna förklaring lämnar ett stort antal lösa trådar och saknar perspektiv som kan ge en större förståelse för skeendet. I det källmaterial som finns kvar efter händelserna tyder ingenting på att lantvärnsskräcken motiverade revoltörerna. Däremot blottläggs andra motiv. Magnus Olofsson presenterar i sin artikel ”Det blir nödvändigt att göra rebellionskrig” en förklaring som ger en djupare bild. En bild som visar att ett annat Sverige var på gång att skapas om än mycket längre fram i tiden. Ett annat Sverige och en annan människosyn där en önskan om människors lika värde tog sig uttryck.

 

Bland allmogen ute i socknarna fanns redan från början ett starkt motstånd mot hur utskrivningen av manskap gick till. I synnerhet ville man inte veta av någon lottning. Inte undra på. Vem vill ta lotten som leder en ut i krig, särskilt inte om ens åsikt om saken inte räknas? I flera fall förhalade och saboterade man de möten som von Rosen kallat till. Bland allmogen började man dessutom misstänka att adeln tänkte smita ifrån sitt ansvar. Sockenborna hade tvingats till ekonomiska utlägg för att leja krigsmanskap. Nu trodde man att adeln tänkte använda detta manskap för den extra roteringen och på så sätt slippa betala.

 

 

Bilden ovan visar ett utdrag ur Domboken vid urtima ting 17/7 1811, Vemmenhögs häradsrätts arkiv. Här vittnar kronolänsman Jöran Holm om vad revoltörerna fört fram. Det som sägs sammanfattar på ett bra sätt vad upproret handlade om:

 

[…] de ville låta mig veta, det de alldeles icke ville ingå lottkasning: att de tyckte gudomligare vore, om konungen behövde folk, de då gingo allmänt – och slutligen yttrade de: nu Herr Baron gifva skrifteligt att Baronen ville lega både Roterings karlar och Förstärkningsmanskap för sitt gods.

 

Alltså, behövde landet försvaras i krig, då skulle alla delta under rättvisare premisser vilket inte var möjligt om nu överheten inte tog sitt ansvar och i stället försökte sko sig på det socknarna betalat.

 

Önskan om en annan framtid

Ett stort antal av de som sällade sig till protesterna var frälsebönder och deras drängar. De brukade frälsejord – adelns jord – och var då skyldiga att utföra dagsverken under tämligen hårdför kontroll där till exempel aga användes. Dagsverkseskyldigheten kallades för hoveri och var i det godsrika Skåne vanligt förekommande. I källmaterialet kan man se att allmogens relation till adeln var allt annat än god. Man uttryckte att det nu var tid att ”tuckta Herrarne”, att nu var alla lika goda, att man inte behövde lyfta på hatten längre. Hoveriarbetare under Näsbyholms gods ville gå ännu längre:

 

[…] du skall efter detta vara oss trogen och behjelplig att till intet göra, alt hvad adelsmän heter och deras egendom skaffa, som att oss emellan komma till delning, då vi härmed kan hinna. (ur Vemmenhögs häradsrätts arkiv, Domböcker vid urtima ting Alb:3, 13/7.)

 

Det var inte första gången man ville göra sin röst hörd. Så tidigt som på 1690-talet förekom konflikter mellan adel och allmoge i Skåne. Konflikter som handlade om hur hoveriet var beskaffat. På 1770-talet pågick den så kallade frälsebonderörelsen i både Halland och Skåne och som hade samma syfte – att förbättra frälseböndernas livssituation. Under juni månad 1811, samtidigt som protesterna mot manskapsutskrivningarna pågick, tog man upp tråden från 1770-talet. Vid Brodda och Skabersjö arbetsvägrade frälsebönderna. Vid Simontorp försökte man få stopp på agan. Citatet ovan, från arbetarna vid Näsbyholms, är brutalt och oresonligt men uttrycker samtidigt rimliga krav på bättre livsvillkor och ståndsutjämning. Man ville uppnå något som liknade jämlikhet.

 

 

 

 

När upproret slagits ner på ängen utanför Klågerup, tystnade protesterna. Dagsverkesskyldigheten kom att bestå till andra hälften av 1800-talet, då andra arbetsmetoder infördes. Vi fick arrendatorer och olika former av lönearbetare. Statarsystemet slog igenom och avvecklades inte förrän 1945.

 

 

Levande historia

1811 – levande historia

Minnena från upproret 1811 hålls fortfarande levande. Vid platsen för händelsen reste Baragillet 1991 en minnessten över de stupade.

Texten på minnesstenen lyder:

 

”Vid Bondeupproret den 15 juni 1811 stupade ca 23 drängar och bönder på Klågerups gård. De jordades här på denna avsides belägna plats.”

 

 

År 2003 såg 2 900 personer ”1811”, musikalen om Klågerupsupproret. Rolf Hellmark skrev musiken och Lars Johansson som skrev manus.

 

Text: Hanna Svärdh Nilsson

Källor

Olofsson, Magnus,  ”Det blir nödvändigt att göra rebellionskrig” ur Gods och bönder från högmedeltid till nutid, Lund, 2006.

Gunnar Wetterberg, Skånes historia : 1720-2017, Stockholm, 2017.